Hennes förhållningssätt tycks utgå från bilden som ett språk, med vilket vi försöker säga det som orden inte kan nå, men bilden kan låta oss ana. I Karin Eklöf fall handlar det mycket om seendets villkor. Det seende som är fjärran det fotografiska.

Därför kan samma motiv, samma vy, samma skogsglänta ständigt dyka upp i hennes produktion, varierat och undersökt. Med mina ögon når hon längst när hon lämnar kulörerna och arbetar med svart, vitt och hela gråskalan. Hon gör det med tempera, hon gör det med tusch. Men kanske når hon längst i sin grafik.

   
volym

 


KARIN EKLÖF
Härnösands Konsthall
Arr. Härnösands kommun
27 mars – 24 april 2004-04-07



”Samtida” brukar idag de konstnärer kallas som nyss lämnat utbildningen vid någon konsthögskola. Karin Eklöf lämnade Konsthögskolan i Stockholm 1972 och hon kanske därför inte skulle kallas ”samtida” i aktuella konsttexter. Ändå är hon sannerligen verksam i just samma tid som vi.

Det finns ett märkligt ”samtidstyrrani” i konstvärlden idag, som kan få många att tystna, men inte Karin Eklöf. Har man som hon fått äran att ställa ut på det ärevördiga Thielska galleriet i Stockholm, då kan man veta att någon sett något utöver det ”samtida” i verken.




Karin Eklöf "Landet"






 





Karin Eklöf "Lantlig afton"


 

 

 

 

 

 

 

 



Karin Eklöf "Språng"

 
         








Det är aldrig motivet i sig som är huvudsaken. Vare sig det är berömda byggnader eller oansenliga naturutsnitt är det klangerna som ska sjunga , klanger som kan ge genklang lång inne i något vi knappast visste att vi längre hade kvar.


TORGNY ÅSTRÖM